Plocka Rovor
Oppmanna
några år efter kriget. Per Persson, hans fru Ella och drängen Ola med hästen Dockan
fick sitt livs överraskning när de var ute och tog upp rovor. De hittade något som
förfäderna lämnat efter sig under ofredsåren på 1600-talet.
Vi gick ut på
vår äng 1951.
Hästen och käringen och jag.
Vi satt där på lasset bland korgar och bland spett.
Med drängen som vi lejt just idag.
Det var ganska skapligt vär, skon sto rö och gul.
Septembersolen värmde och lyste.
Det var ju bra att vi lått en sån här da.
När vi skulle ut och dra upp rovor
Men sen kom det
moln stora som hus
Rainet det öste och rann.
Ella hon frös svårt i vindens kalla sus.
Blötan var som hälld ur en spann.
Då sa jag till min fru, vi måste vänta nu.
Vi åket ner till Snärjet och skjular.
Det tyckte hon ble bra, när drängen med sa ja.
Fick vi vänta med att dra upp rovor
Vi satt där och
vänta och åt vår frukostmat.
Hoppades på bättre vär och tur
Sen ble jag trött på att sitta och va lat.
Gick en runda innan nästa skur
lag gick där och sprätte, och titta mig omkring.
Då såg jag några konstiga stenar.
Då jag böjde mig ner, förstod jag mer och mer
Att jag funnit nåt som bättre var än rovor
lag kalla på dom
andra och skrek högt: Kom hit!
Ta spettet med er skynda er och kom.
Det gick ganska fort det var ingen långer bit.
Drängen sa: Vad är det frågan om?
Jag visade dom stället, det var en gammal grund.
Vi spettade och grävde och bände.
Det var tungt, det var hårt men om en liten stund.
Så såg jag något som bättre var än rovor
Vi hittade en
skatt utav gamla glömda ting.
Det var tydligt och klart som kristall.
Där var mynt. där var guld och en mycket vacker ring.
När Ella såg den ble hon stum och kall.
Hon ur fattningen ble bragt, för grannens käring sagt.
Att snapphanar här förr hade härjat.
Det som lägges ner i snö kommer alltid upp i tö.
Det vi funnit här var bättre värt en rovor